Jag har kommit fram till det sista inlägget från utställningsträdgårdarna på trädgårdsfestivalen i Chaumont sur Loire.
Den här trädgården heter L’homme qui aimait les fleurs – mannen som älskade blommor och är skapad av studenterna Jeanne Martin, Coralie Michel, Julien Magnan, Franck Masanell och Guillaume Nouvellon tillsammans med sin lärare Charles Moreau.
Det första som möter besökaren är de här höga lådorna med växter på ”taket” och långa rankor som hänger ner på sidorna. Marken är bar och inte ett ogräs finns i sikte.
Där uppe sträcker sig blommorna mot solen och långa rankor från bland annat jasmin och klematis hänger ner över kanten. 
Eller som här, passionsblomma.
En vacker lilablå näva, förmodligen ‘Rozanne’, och bakom den irisblad.
På de lägre lådorna syns blandningen av växter bättre. Olika bladformer och blommor kompletterar varandra. 
Struktur, raka hörn och så frodiga vackra växter som väller ut över kanterna. Vi som har ett flertal upphöjda odlingsbäddar i trädgården gillade förstås den här utställningsträdgården, inte minst för att de uteslutande hade använt sig av olika gröna, grå och lila toner i planturvalet.
En svagt sluttande träramp leder upp till en utkiksplattform längst bort i trädgården.
Uppifrån utsiktsplatsen kan man se ut över hela trädgården.
Och det är nu man lägger märke till hur det strikta och fyrkantiga bryts upp av växter som sprider sig mellan de upphöjda lådorna. Lådorna är också lägre här och verkar sakta sjunka ner i marken.
Växterna väller liksom ner över kanten och sprider sig vidare mellan lådorna… 
Programbladet berättar en saga om den här trädgården. Jag har valt att lägga den sist i inlägget för jag upplevde själv att mitt intryck av trädgården blev ett annat när jag efteråt läste den. Avgör själva om ni ändrade uppfattning. 🙂
Det var en gång en man som älskade blommor. Han älskade dem så mycket att han samlade alla blommor i hela världen bakom murar och satte dem på piedestal. När det var gjort utropade han sig själv till Blomsterkung.
När mannen dog och hans kropp blev till mull kom nya blommor fram där han begravts. Deras frön spred sig mellan kolumnerna av insamlade växter och sakta bröts det strikta upp i lösare former.
Berättelsen om trädgården avslutas med de tankeväckande orden ”Mannen hade glömt det viktigaste: de må vara ömtåliga, små och kortlivade, men blommor är gjorda för att spridas och utvecklas.”
Nästa vecka är det dags för det avslutande inspirationsinlägget för i år. Då får ni som gillar Piet Oudolf ert lystmäte. Tidigare inspirationsinlägg hittar du HÄR.
Våren dröjer, vi får längta lite till verkar det som. Önskar en skön marsvecka, vilket fall som.
Kristinas oas 
Så fin tanke om kärleken till växter. Just det naturliga, nära, som jag tycker saknas i de flesta ”ritade” trädgårdar. Ordning i all ära men inne är inte ute. Det är så svårt att hålla naturkänslan när man börjar plantera sina växter, för att slippa ogräs blir det lätt att växterna placeras i behållare och marken får vara steril. Hos mig slutar det mesta med grusade mellanrum. Kommer man och river i det mjuka, vilda är det svårt att få tillbaka naturkänslan. Träd tycker jag hjälper, de har så stor integritet, iallafall de som tillåts växa organiskt och inte i en strikt form.
Kan bara hålla med dig i dina tankar. Det är en svår balansgång att behålla den naturliga känslan.
En så annorlunda trädgård. Det var spännande att se, och inspirerande. Hela trädgården kändes som ett konstverk, och med de avslutande orden förstärktes känslan än mer. Tycker också om att odla i lådor, och har nog tänkt att växterna ska hålla sig inom sina ramar men det gör de förstås inte. 🙂 Som du skrev, blommor är gjorda för att spridas och utvecklas.
Tänkvärt och vackert! Tack!
Kram Anna-Karin
Hos oss sprider sig växterna nedanför de upphöjda bäddarna och jag brukar låta en del vara kvar, just för att mjuka upp det fyrkantiga.
Gillar trädgårdar som lever kvar i minnet efteråt. Det här är en av dem.
Kram Kristina
Innan jag läste sagan förstod jag inte varför det strikta, ogräsfria helt plötsligt gick över i vildvuxet där växterna spred sig mellan planteringslådorna. Hm, konstigt tyckte jag, vad är tanken. Men förklaringen kom och jag tycker nog att dom fångat sagan bra. Dom har dessutom lyckat att få det vildvuxna att se väldigt naturligt vildvuxen ut. Dessutom är det härligt att tänka på kraften som finns i växtligheten. Det går inte att stänga den inne och placera den på en piedelstal. Alla vi som rensat ogräs om våren vet väl det 🙂 Och apropå våren. Vi har plus 4 grader idag men grått och trist. Men snön rinner bort, härligt!
Tack för ett härligt inlägg som vanligt. Nu ser jag fram mot nästa inlägg som tyvärr är det här årets sista. Men kanske också det är en form av vårtecken. Att vi inte längre behöver leta i arkivet och inspireras utan kan inspireras i nuet 🙂 I vilket fall som helst ser jag mycket fram mot att få läsa om Piet Oudolf. Kan tänka mig att det kanske blir en del gräs 🙂
Ha en fin vecka!
Kram Anita
Haha, ja, alla som rensat på våren vet alltför väl växternas inneboende kraft! 🙂
Härligt att snön regnar bort hos dig!
Jag brukar ju skriva inspirationsinläggen ”tills våren kommer”. I år fick det bli ett extra inlägg, något år stoppade jag i förtid…
Det blir inte bara gräs i sista inlägget, det blir en sensommarexplosion. 🙂
Kram Kristina
Imorse vaknade jag till minus 12 och nu blåser nordan så snön har slutat att rinna bort. Våren känns fortfarande avlägsen. Men jag måste säga att jag ser fram mot en sensommarexplosion! Ska bli väldigt spännande!
Kram Anita
Här har det ”bara” legat strax under nollan, men blåst iskallt. Inget smältvatten här heller. Vi får drömma oss bort en stund till sol och sommarvärme.
Kram Kristina
Jag blev glad av sagan, för min första reaktion på de höga lådorna var att de påminde mig om det judiska förintelsemonumentet i Berlin. Trots grönska och blommor.
Jag gillar att naturen ”övertar” det strikta, hårda och inte håller sig till människans gränser. Det blev i sanning en förvildad begravningsplats.
Piet Oudolf står på min önskelista för sommaren så ditt nästa inlägg blir extra intressant!
Kram.
Ja, jag tyckte om sagan jag också. Just att man inte ska försöka ”tämja” naturen/trädgården för hårt.
Att få se ännu en plantering designad Piet stod högt på min önskelista också, och det lyckades. 🙂 Mest av en slump…
Kram Kristina