Jag har kommit fram till det sista inlägget från utställningsträdgårdarna på trädgårdsfestivalen i Chaumont sur Loire.

Den här trädgården heter L’homme qui aimait les fleurs – mannen som älskade blommor och är skapad av studenterna Jeanne Martin, Coralie Michel, Julien Magnan, Franck Masanell och Guillaume Nouvellon tillsammans med sin lärare Charles Moreau.

Det första som möter besökaren är de här höga lådorna med växter på ”taket” och långa rankor som hänger ner på sidorna. Marken är bar och inte ett ogräs finns i sikte.

Där uppe sträcker sig blommorna mot solen och långa rankor från bland annat jasmin och klematis hänger ner över kanten. 

Eller som här, passionsblomma.

En vacker lilablå näva, förmodligen ‘Rozanne’, och bakom den irisblad.

På de lägre lådorna syns blandningen av växter bättre. Olika bladformer och blommor kompletterar varandra.

Struktur, raka hörn och så frodiga vackra växter som väller ut över kanterna. Vi som har ett flertal upphöjda odlingsbäddar i trädgården gillade förstås den här utställningsträdgården, inte minst för att de uteslutande hade använt sig av olika gröna, grå och lila toner i planturvalet.

En svagt sluttande träramp leder upp till en utkiksplattform längst bort i trädgården.

Uppifrån utsiktsplatsen kan man se ut över hela trädgården.

Och det är nu man lägger märke till hur det strikta och fyrkantiga bryts upp av växter som sprider sig mellan de upphöjda lådorna. Lådorna är också lägre här och verkar sakta sjunka ner i marken.

Växterna väller liksom ner över kanten och sprider sig vidare mellan lådorna…   

Programbladet berättar en saga om den här trädgården. Jag har valt att lägga den sist i inlägget för jag upplevde själv att mitt intryck av trädgården blev ett annat när jag efteråt läste den. Avgör själva om ni ändrade uppfattning. 🙂

Det var en gång en man som älskade blommor. Han älskade dem så mycket att han samlade alla blommor i hela världen bakom murar och satte dem på piedestal. När det var gjort utropade han sig själv till Blomsterkung.

När mannen dog och hans kropp blev till mull kom nya blommor fram där han begravts. Deras frön spred sig mellan kolumnerna av insamlade växter och sakta bröts det strikta upp i lösare former.

Berättelsen om trädgården avslutas med de tankeväckande orden ”Mannen hade glömt det viktigaste: de må vara ömtåliga, små och kortlivade, men blommor är gjorda för att spridas och utvecklas.”

Nästa vecka är det dags för det avslutande inspirationsinlägget för i år. Då får ni som gillar Piet Oudolf ert lystmäte. Tidigare inspirationsinlägg hittar du HÄR.

Våren dröjer, vi får längta lite till verkar det som. Önskar en skön marsvecka, vilket fall som.