I en låda i köket springer fem små vaktelkycklingar omkring. Katten är bannlyst från rummet. Igen. Han hade nyss fått komma in där igen efter att vi hade sjukstuga för en av kaninerna i två veckor… Nu sitter han utanför dörren och blänger surt genom rutan medan kycklingarna piper så högt är det hörs i hela nedervåningen.
Vi hade hoppats att vaktlarna skulle ruva fram kycklingar själva, men hade också läst att de sällan gör det. De har många gånger tappat den reflexen eftersom de flesta kläcker fram kycklingar i maskin. Nu lever en vaktel i snitt bara två år, så efter ett halvår gav vi upp och köpte en liten kläckningsmaskin. (HÄR och HÄR kan du läsa mer om när vi skaffade vaktlarna förra november.)
Vi stoppade förväntansfulla i äggen i kläckaren, vände på dem två gånger om dagen i två veckor och väntade. Inget hände. Vi knäckte äggen och kunde se att det inte fanns några embryon där. I med nya ägg och så körde vi en ny omgång. Inga kycklingar. Vid fjärde försöket började vi blänga surt på tuppen Akira. Vad pysslade han med egentligen?! Jag sa: vi köper nya höns när de gamla dör, strunta i kläckningsmaskinen!
Men maken laddade ännu en omgång. Vände äggen två gånger om dagen i två veckor och väntade. Sedan ringde han mig på jobbet i måndags. ”Det blev jackpott!” Hälften av äggen hade kläckts. Jag och barnen kunde inte komma hem fort nog från jobb och skola. Snart låg vi där på magen runt plastlådan där fem små söta kycklingar vingligt tultade runt. En skrivbordslampa fick agera värmelampa första dygnet, nu har de en ”riktig” värmelampa. De första dygnen fick de vara ifred så mycket det gick, men på tredje dygnet när de var i full gång började vi plocka upp dem. Hjärtat fullkomligt smälter när en mycket liten dunboll lägger sig ner i den varma barnahanden och somnar.
Liten, dunig och väldigt söt. Och får plats väldigt bra i en varm barnhand.
Utbrytarkungar. Alla fem äggen var öppnade exakt likadant, som med en konservöppnare. Fascinerande!
Svårt att förstå hur den någonsin fick plats i det lilla ägget?! Kycklingen är tre dagar gammal på fotot.
Syskongemenskap. Både bland barnen och kycklingarna. 😉
Glaskulorna i vattenskålarna är för att kycklingarna inte ska drunkna eller bli blöta om fjädrarna. De skräpar ner i vattnet konstant och vi får skölja ur och byta vattnet ett antal gånger per dag. Maten sprätter de ut, ”sandbadar” i och somnar i… Den lilla papplådan är för att skapa en mindre yta att gå undan i.
När de är mellan 6-7 veckor gamla vet vi om det är tuppar eller hönor. Tupparna säljer eller slaktar vi. Tanken när vi skaffade vaktlar var ju att vi skulle få lite kött också, men hur det går med att äta upp de här gullefjunen när de är så få i kullen återstår att se. Några namn blir det i alla fall inte än. Vi håller tummarna för att minst två är hönor, att introducera en ensam ny höna i flocken riskerar att sluta illa. Vaktlar kan vara ännu hårdare än höns när det gäller hackordningen.
I dag är de fem dygn gamla och de största har börjat få vingpennor. Det är de vita ”strecken” som syns på den lilla vingen.
Jämfört med våra parakit- och papegojungar är det här en annorlunda upplevelse. Ungarna är självständiga från födseln och har dessutom fluffiga små fjädrar. Vaktelungarna är könsmogna/vuxna på kortare tid än det tar papegojungarna att lära sig äta själva… Den som vill se filmer på dunbollarna får gärna titta in på instagram. 🙂 Följ länken så behöver du inte ha ett eget konto för att se de inläggen.
Länkar så klart till Trädgårdsfägring. Ska se om jag hänger på veckans tema Bästa sommarminnet i ett annat inlägg. Har ju några saker jag vill berätta på det temat också. Ha en fin helg!
P.S. Och om någon tycker färgerna är lite ”off”… Jag veeet. Värmelampans sken ställer till det och jag har försökt rätta till vitbalansen så gott det går i efterhand.
Rött ljus var det här… Men det är viktigt med värme för de små. Nästa vecka ska lampan höjas några snäpp så de gradvis vänjer sig vid allt kallare temperatur. Så småningom ska de ju klara av att bo i fågelhuset och springa omkring i uteburen.
Kristinas oas 
Men åh så söta. Trevligt och intressant att läsa om dina vaktlar.
Fin helg till dig
Kram Maria
Tack Maria! Hoppas du också får en riktigt bra helg!
Kram Kristina
Det är så roligt när äggen kläcks och det blir levande kycklingar. Så söta 🙂
Jag håller tummarna att det blir höns nu när det äntligen gått bra med kläcket!
Kram och trevlig helg!
Ja, visst är det?! Och som vi väntat! Nu växer de så det knakar. 🙂
Kram Kristina
Grattis till tillökningen! Vilka små söta dunbollar! Men kissen, stackarn, man ser riktigt hur förnärmad han är 😉
Kram Gunilla
Tack! Ja, kisse är inte glad! Men han har fått titta på kycklingarna och det var väääldigt spännande. 🙂
Kram Kristina
Helt ljuvliga bilder och vaktlar är speciella på många sätt. Jag brukar hälsa på svägerskans. Tror nog ändå på ny tupp. Hönsfåglar är inte känsliga för inavel så varför inte spara en av de nya tupparna om det blir nån.
Kram
/Anette
Intressant, visste inte det om inaveln. Tack för den infon! Tuppen och våra hönor är inte släkt, vi valde att ta dem från två olika besättningar för att få bra startmaterial. Så att behålla en av de nya tupparna är absolut en tanke.
Kram Kristina
Men jag bara döööör, så söta de är! Lyckliga du och dina ungar som får vara med och nosa på de där småttingarna ❤ ❤ ❤
Eller hur, de är helt underbart söta! I alla fall i nästan en vecka. Nu har de nämligen redan tappat fjunen och håller på att få fjädrar. Fort går det! 🙂
Förstår lyckan att äntligen på små dunbollar efter alla försök. Det gör det extra roligt. Så söta.
Ha det gott
Helene
Tack Helene! Det var så frustrerande att det inte funkade först. Och så kom dessa små sötnosar!
Kram Kristina
Nu har jag äntligen fått ordentligt med tid att läsa ditt inlägg. Vilka otroligt söta kycklingar. Åh som jag hoppas att ni får fler hönor. Det var verkligen intressant att läsa om alla försök och att det till slut lyckades, när ni nästag gett upp. Äggen är så vackra och det är ju helt fantastiskt när man ser hur dom tar sig ur dom. Precis som att öppna en konservburk. Och jag häpnar också över hur den ”stora” kycklingen fått plats i det lilla äggskalet. Naturen är full av mysterier. Och till slut måste jag le lite, när jag ser kattens min 🙂
Ha en fortsatt skön vecka!
Kram Anita
De söta små kycklingarna har efter snart en och en halv vecka nästan full fjäderdräkt, så inga söta fjun kvar inte. De växer i racerfart och gör inte mycket annat än äter, sover och äter lite till… 😉
Anette föreslog i sin kommentar att vi behåller en tupp av kycklingarna och det är vi inne på. Men mest av allt hoppas vi så klart på fler hönor! 🙂
Kram Kristina
Det var ett inlägg man blev varm i hjärtat av att läsa. Man fullkomligt smälter när man ser de små dunbollarna och kan riktigt känna värmen när era barns händer håller dem. Vilken tur att din man inte gav upp utan provade en gång till, och stod ut med att vända och vända, igen och igen.
Hoppas några är hönor och att de blir accepterade i flocken. Vaktel lär ju vara en delikatess men jag skulle nog ha svårt för att äta upp dem. Min dotter skulle definitivt vägra. 🙂 Ett kärt men svårt dilemma.
Kram Anna-Karin
Ja, visst var det tur! 🙂 Själv var jag så less på kläckningsapparaten (och att slänga 12-15 okläckta ägg i komposten varje gång…).
Vi hade ju tänkt oss att det skulle ha blivit lite fler kycklingar än fem när vi skulle slakta tupparna… Så vi får se hur vi gör. Just nu lutar det åt att behålla en tupp själva och sälja övriga.
Jag kan tyvärr inte kommentera hos dig längre (har inte googlekonto), men jag läser alla dina inlägg. Det var en ljuvligt vacker Macarena du visade, den hade jag inte haft något emot att ha.
Kram Kristina
Mmm, jag förstår om du lessnade på kläckningsapparaten. Jag hade gett upp, tror jag. I sådana lägen är det skönt att ha någon vid sin sida som är mer tålmodig, och att det i andra situationer är det omvända.
Jag har förstått att det hänt något med googlekontona som försvårar. Det är synd men inget att göra något åt. Vi får hålla kontakten så här och alldeles säkert kommer vi att ses då och då i olika trädgårdssammanhang framöver.
Kram Anna-Karin
Ja, man får turas om att pusha på varandra. Så glad maken inte gav upp!
Dilemmat med att kommentera är att om jag inte har ett Google konto kan jag inte kommentera alls. Det finns inga fler alternativ. Hos en del finns alternativet ”namn” och då kan jag lägga in kommentarer. Vet inte om det har med inställningar att göra eller om det är olika hos olika bloggportaler. Hur som, vi får ha kontakt på annat sätt! 🙂
Kram Kristina