Förra veckan kom vi hem efter 25 dagars roadtrip till Frankrike. Trädgården var något ”lurvig” efter bortavaron, så de sista dagarnas semester fick läggas på att i lugn och ro få den i ordning igen. Tack och lov hade det ju regnat under de veckor vi var borta, så allt var vid liv.
Uppröjning i den nästan överblommade dagliljerabatten. Massor av gula blad och överblommade stänglar hamnade i komposthögen.

Lurvigt värre! Det var knappt att det gick att ta sig förbi klematisrankorna på ‘Summer Snow’.

Vissa delar av trädgården var fina utan någon städning. Dit hörde dammhörnan.

Vartannat år åker vi på långsemester, vartannat år är vi hemma. För min del har semestern förstås inneburit ett flertal besök i fantastiska trädgårdar. En del har varit vackra, andra fulla av hundraåriga träd, mängder av hortensior, utsikt ”to die for” och så fanns det en som kom att betyda väldigt mycket för mig. Det var inte en trädgård som var den mest lättfotograferade, men jag blev golvad av hur jag upplevde den. Efteråt sa jag till maken att ”nu vet jag vad jag ska jobba med i vår egen trädgård de närmaste tio åren”. Jag ser fram emot att försöka skapa samma känsla i vår trädgård. (Den som är på insta och vill se trädgårdarna som jag visat med både filmer och bilder kan bara använda sig av taggen #kristinasoasfrankrike2019 )

Här kommer tre foton från trädgården som var skapad från absolut noll under tjugo års tid av två konstnärer utan trädgårdserfarenhet. Jo, det fanns växter som blommade också, men det var framför allt de vindlande gångarna genom halvskuggiga partier som jag inspirerades av.

Husbytet gick för övrigt utmärkt och den franska familjen var mycket nöjda med vårt hus och inte minst trädgården. Mamman beskrev den som ”Garden of Eden” där hon vandrade runt bland alla träd och blommor, matade djuren och plockade en massa ätbart. De gosade med vår katt och vi med deras. De var ganska lika till utseendet också…

Vår kisse…

Utbytesfamiljens kisse!

Själv höll jag på att dö sötdöden när mamman en dag skickade över den här bilden till mig och skrev att de hade fått nya vänner i trädgården:

För första gången på de 15 år vi har haft igelkottar i trädgården har vi ungar i år! Fyra stycken små sötnosar lufsar runt och äter fallfrukt, snäckor och en massa annat. När vi kom hem hade ungarna redan blivit självständiga och hängde inte ihop i klunga längre, men jag har sett mamman och två ungar samtidigt, om än med flera meter mellan sig. Bara att hålla tummarna att någon av dem klarar sig.Hur söt är den inte, vår lilla taggiga vän!

Nu är semestern slut, i måndags började allvaret igen. Visst är det fler än jag som känner av ”börja skolan igen”-syndromet på hösten? Jag kan komma på mig med att längta till att klä böcker i nytt papper, köpa pennor och pyssla ihop en kalender… 😉 Inte för att mina barn gör det här, dagens böcker är ofta digitala och kräver inget skyddspapper och kalendern har de i mobilen. Men jag kan längta efter terminsstart och nystart.

I år blir det det nystart för min del på mer än ett sätt. Precis innan semestern blev det klart att fördelningen av min tjänst kommer att förändras (självklart med mitt godkännande). För fyra och ett halvt år sedan började jag jobba med odlings-, utemiljö- och miljöfrågor på ett företag. Utemiljön har hela tiden varit den stora delen och odling och miljö den lilla. Nu blir det tvärtom. Miljö blir den stora delen och utemiljö och djur/stadsodlingar den lilla. (Vad gäller den sistnämnda så har jag fått en medhjälpare som numera sköter mycket praktiskt kring djurens skötsel och anläggandet av nya stadsodlingar. Hela odlingssatsningen har mer än fördubblats sedan jag började, så det behövdes.)

Från att ha jobbat mycket utomhus i flera år ska jag åter jobba inomhus till största delen. Och det känns både lite nervöst, men också väldigt bra. Jag får nästan ett nytt jobb att fortsätta utvecklas i, utan att byta arbetsgivare. Miljö- och klimatfrågor är ju en oerhört viktig del för oss alla, antingen vi vill det eller inte, och för de allra flesta företag en allt större del av verksamheten.

Första arbetsveckan blev precis så fullspäckad med möten och nya projekt som jag hade gissat att den skulle bli, men det känns bra med nya utmaningar som just nu omfattar ungefär allt mellan att planera en workshop för femteklassare på tema miljö till att sätta mig in i ett pågående EU-projekt som ska presenteras på engelska inför andra deltagare nästa månad. Omväxlande var ordet!

Morgonrodnad i onsdags när jag klev ut på trappan för att ta elcykeln de 13 kilometrarna till jobbet. Den här bilden är inte fixad färgmässigt det allra minsta. 🙂 Det var sååå vackert längs cykelvägen när solen steg på himlen och dimslöjorna lättade.

Så lagom tills jag hade vant mig vid att ta hand om min trädgård på ett annat sätt, när jag nu jobbade med utemiljö hela dagarna, så kommer den åter att bli min avkoppling när jag kommer hem. Och det känns spännande det också!

I höst kommer maken att vara borta mycket i jobbet och det blir barnen och jag som ska få vardagen att flyta. Och efter över fem år med matkasse har vi beslutat oss för att börja handla och laga mat efter eget huvud igen. Vi sadlade om från vanlig matkasse till flexitarian för ett halvår sedan, just med tanke på vårt jordklot, och har inte varit helt nöjda med maträtterna som kassen har levererat. För att tala klarspråk: varken ungdomar eller vuxna har gillat de vegetariska rätterna (och då äter ändå tonåringarna en hel del vegetariskt på sina skolor) och alldeles för mycket mat har hamnat i komposten. Och det är ju ett riktigt dåligt alternativ! Nu provar vi själva och det blir också en förändring. För håller det i sig och fungerar bra så innebär det att jag åter kommer att börja odla mer ätbart i grönsaksväg i trädgården.

Fler förändringar får jag berätta om en annan gång, det här inlägget är redan megalångt. Beundrar er som orkat läsa hela (men så blir det när bloggen också är en dagbok). Länkar så klart till Trädgårdsfägring! Önskar er alla en trevlig helg och sista augustivecka!