Det fladdrar under plommonträden. Plommonen ramlar i backen och vi plockar och plockar och slänger i soporna, inte komposten. De flesta plommonen är tyvärr angripna av plommonvecklarlarver, någonstans i vår närheten finns förmodligen någon som inte ”städar undan” nedfallna plommon så larverna övervintrar i jorden och kommer tillbaka. Provade feromonfällor förra året – de blev överfulla, så då gav jag upp lite. Men i år har vi faktiskt fått ett och annat friskt plommon, så det finns hopp.
Bin och fjärilar mumsar på de söta plommonen som trillat ner under natten. Det vassa gruset vi har under trädet öppnar ju plommonen mycket effektivt när de trillar. Innan jag plockade upp plommonen i dag sprang jag in efter kameran. För det där stora mörka som fladdrade, det var ju en… amiral!
Första gången jag ser dem i år, och nu var det en handfull som fladdrade runt. Så fort jag kom nära flög de, så till slut ställde jag mig blickstilla och väntade. Så småningom kom en tillbaka. Satte sig på plommonet, fladdrade med vingarna och när andra insekter flyttat sig slöt den vingarna och sög upp söt plommonsaft… mums för en stor fjäril. Amiralfjärilen kan ha ett vingspann på drygt sex centimeter, så den hör till de större. Jag tycker den är så fin!
Kristinas oas 