Kristinas oas

När livet inte alltid har gått spikrakt framåt, utan färden tvärtom har varit ganska skumpig tidvis, då lär man sig uppskatta de små tingen. Ja, jag tror att trädgårdsälskare är lyckligare än många andra, att kunna glädjas åt en endaste knopp, åt ett stilla vårregn eller en sammetslen sensommarkväll när rosornas doft ligger tung… Det ger ett lugn i vardagen, en känsla av här och nu. Att ta ett djupt andetag och känna dofterna, höra fåglarna och syrsorna, känna vinden i håret.

Ormöga i knopp.

Det här inlägget skulle egentligen ha handlat om lyckan att hämta hem fem nya träd till trädgården. Men så blev det inte. Dimma stängde en flygplats och maken fick landa någon helt annanstans än vad han hade tänkt sig. Innan han hade kommit hem med bilen från den andra flygplatsen har plantskolan stängt för dagen, så det får bli trädhämtning i nästa vecka. Jag som lääängtat hela veckan efter att komma hem med träden suckar lite just nu, men det är inget att göra åt.

Krokus efter vårregn.

Den här vårens lediga tid kommer att vara fylld av ett projekt som inte har ett dyft med trädgård att göra. Jag är glad att jag inte har något större trädgårdsprojekt som ska göras (utöver att plantera de där fem träden då…). Vi ska röja ur ett hus inför försäljning. Det kommer att ta sin tid, det vet ni alla som har gjort den resan. Vi har varit mentalt förberedda i flera år och nu är vi framme vid igångsättandet. Vår gröna oas i vardagen kommer nog att vara om möjligt ännu viktigare denna vår, som en paus från röjandet. Det får bli fina trädgårdskvällar efter jobbet i stället, det är inte fy skam det  heller!

I dag är jag lycklig över att se tuvor med krokus, täcka av små diamanter till regndroppar, över att se en lilablått skimmer nere i ormögat och att se ett rött krusigt blad i rabarbern. För andra tolkningar av Lycka, ta en titt här.

Jag vill opp, sa rabarberknopp!