Ännu ett år är till ända och det är dags att blicka bakåt och se hur det gick med de trädgårdsrelaterade planer jag hade i början av 2023. Även i år slår jag ihop min årskrönika med hur det gick med trädgårdsplanerna för 2023.
Januari började med flera intressanta föreläsningar och i trädgården blommade dvärgcyklamen för fullt.
Vi begravde den första av barnens kaninbröder – Karamell – som blev 4,5 år. Nu är brorsorna Cosmo och Blaze själva i kaninstugan.
I februari muntrade krukodlade vinteriris av sorterna ‘Painted lady’, ‘Blue note’ och ‘Katharina gold’ upp när det var snö och regn om vartannat.
Jag sådde kallsådder, mest perenner, som skulle stå skyddat utomhus i några månader medan vi väntade på våren. Izumi ”hjälpte till” som vanligt.
Inomhus blommade magnoliakvistar som jag hade drivit i blom.
Sedan blev sonens vitaminpiller till katt, Izumi, sjuk. Först fattade vi inte hur dålig hon var och sedan gick det så snabbt, fort till veterinär och sedan raka spåret till djursjukhuset. Där kämpade hon i flera dygn innan vi till slut kunde hämta hem henne. Provsvaren visade salmonella och hon fick inte gå ut på sex veckor eller träffa Silver så han blev smittad. Hon var väldigt trött och medtagen i flera veckor och ville bara vara nära. Helst låg hon vid tangentbordet de dagar jag jobbade hemifrån. (Så: om er katt kräks och sedan tappar matlusten och vägrar äta – sök hjälp direkt. Vänta inte.)
I mars blommade apriltryn som finast och de första humlorna vågade sig ut (dock inte när jag kunde fotografera).
Som vanligt i mars kom det bakslag, men en av de vackraste dagarna var i mitten av månaden när trollhasseln ‘Ruby Glow’ fick lite extra issnöglitter.
Som tur var för Izumi så hade vi under vintern snickrat och pysslat med ett klätterträd till henne. När hon nu fick innekarantän i en och halv månad kunde hon ändå klättra och vässa klorna. Hela trädet är återbruk: gamla jeans, en skåpdörr till fot, diverse beslag vi hade liggande, nedtagna ekgrenar som skulle slängas och gammal kuddstoppning… Det enda vi köpte nytt var 100 meter sisalrep och en trälåda.
Vi kläckte också fram en kull egna vaktelkycklingar. Det är så fascinerande att se de små, små kycklingarna växa i rekordfart och bli fullvuxna på sex veckor.
April bjöd på den där riktiga vårkänslan och blåsipporna blommade fint i vårlunden. De små frösådda blåsippstuvorna blir nu allt fler under träd och buskar.
De tidiga vårsådderna med tomat och andra grönsaker växte på fint i trädgårdsboden. I år när det var ”byta hus-år” valde jag bort alla sommarblommor utom dahlior och det gjorde det mindre hektiskt med sådderna.
Izumis karantän var äntligen över och hon firade utelivet genom att börja äta det späda prydnadsgräset i Lunden.
Även april bjöd på sorg i djurvärlden: finaste kunsparakiten Ferdinand II som hade varit hängig och trött ett bra tag orkade inte mer. Vi hade haft honom i tolv år och han var näst efter morhuvade papegojan Marco (som skymtar i bakgrunden på bilden) vår allra tamaste fågel. Som tur var för partnern Isabella IV fick vi tag på en Ferdinand III bara några veckor senare, så hon slapp vara ensam allt för länge.
Så var det dags för årets första trädgårdsprojekt: gräva upp den lilla kastanjen ‘Koehnei’ som skulle få lämna plats till förmån för jasmintryn. Det sägs att kastanjeträd har pålrot. Det var ju helt rätt, på ett sätt. ‘Koehnei’ hade pålrötter åt alla håll… Det gick inte att få ned en grävspade någonstans. Det slutade med att jag med hjälp av en liten planteringsspade grävde/skrapade fram en rot i taget och maken högg av dem med yxa, en efter en… Vi var helt slut både två innan den var väck!
Arbetet med den nya gången genom Vårlunden fortsatte från där jag slutade 2022. Jag hann med att flytta bort alla plantor mellan pinnarna som utmärker var gången ska gå. Däremot hann/orkade vi aldrig lägga dit sten på gången, det får bli under 2024.
Maj bjöd på den där hisnande sköna tiden som jag, och säkert många med mig, längtar så mycket efter. Japanska lönnars bladsprickning och gula magnolian ‘Honey Tulip’ är några av höjdpunkterna.
Juni kom med ytterligare torka. Det kom lite enstaka skurar, i övrigt ingenting. I slutet av månaden var trädgården helt brunbränd. Vi vattnade med regnvatten så långt vi kunde och sedan blev det bevattningsförbud och mina fina svettslangar låg oanvända. Men jag bäddade in alla grönsaker i fårull för att minska avdunstningen. En del fick klara sig utan vatten och vi tappade därmed all skörd av sommarhallon, svarthallon och japanska vinhallon. Sparrisen slutade vi skörda redan i början av juni och lät växa upp.
Mitt i torkan var Stäpprabatten som jag gjorde om 2022 och som nu är ännu mer väldränerad, finare än någonsin. Rätt växt på rätt plats och allt det där!
Sedan var det dags för nästa trädgårdsprojekt: gräva upp och göra om Skära rabatten (som egentligen är två; en på var sida om ingången till Bärlandet. Jag hade grävt upp alla sensommarblommande perenner redan 2022, så nu skulle resten (utom pioner och stora buskar) upp. En del kasserades och lite annat planteras in i stället. Även här gällde rätt planta, rätt plats.
Mitt under uppgrävningen på bildan ovan och en vecka senare på bilden nedan. Allt planterat och invattnat (för hand, pga vattenförbudet). Syns knappt att det är omgjort, det tog sig bra. Passade förstås på att fixa till stenkanten också och sikta bort jord som hamnat i grusgången.
På bilden ovan syns frodig grönska till höger i bild: det är det rosa blåregnet som efter typ fyra år äntligen bestämde sig för att blomma med två blommor. Som jag väntat! Hoppas det blir fler blommor 2024!
Något annat vi hade väntat på var positiva nyheter i djurvärlden. Och titta bara! Två fina små ungar av morhuvad papegoja. 🙂
Juli inleddes med Trädgårdsamatörernas riksmöte i Uppsala. Fantastiska dagar där mamma och jag mötte upp med trädgårdsvänner från hela landet.
Vi var runt i flera riktigt fina trädgårdar och allt avslutades sedvanligt med stor plantmarknad. Där köpte jag med mig ett nytt fruktträd och några småplantor, vad som kan tas med på tåg är ju något begränsat. Jag bjöd dock på dagens garv när en annan trädgårdsamatör kände igen mig på tåget och sa något i stil med ”det kunde jag ju gett mig på, att det var en trädgårdsamatör som släpar med sig träd på tåg!” Nu var trädet bara en meter högt, så det var fullt görligt. 🙂
Sedan var det dags att dra till Frankrike och ännu ett husbyte! Det var fyra år sedan förra Frankrikebesöket och hela familjen hade längtat. Besökte förstås ett antal fina trädgårdar under vistelsen och tog med mig mycket inspiration (och några växter) hem. Familjen i Loiredalen hade en fin kisse som fattade tycke för mig och redan första kvällen kom han och la sig i knät.
I Augusti kom vi hem till en trädgård som hade växt över alla bräddar medan vi var iväg.
Men det var med sorg i hjärtat vi återvände. Vår finaste katt Silver försvann den sista dagen vår franska utbytesfamilj var i huset. Han hade accepterat dem fint och gosat med deras barn och så bara: borta. Efter tre dagar utan spår, trots underbara grannars letande hade jag i princip gett upp. En 12-årig katt som är som en klocka och aldrig är borta mer än max en natt? Alla var så ledsna och undrade vad som hade hänt.
En vecka efter att han försvann (och flera dagar efter att vi kommit hem) var äldsta dottern ute i trädgården mitt i natten. Hon hade svårt att sova och saknade Silver. Och så hör hon ett svagt ”mjau” och där kommer han! Haltandes på trädgårdsgången! Hon bara skopade upp honom och sprang in med honom i famnen och vi grät alla floder när vi vaknat och fattade att Silver var tillbaka, levande.
Han hade ett rejält infekterat sår under ena frambenet, men veterinären rakade bort pälsen, gjorde rent det och sedan fick han ha tratt på sig i två veckor innan såret till slut hade läkt. Han var skitig och hade fler fästingar än vi kunde räkna, men frånsett såret var han annars i bra skick.
Efter en vecka åkte dottern iväg på sitt au pair-år till Tyskland, men hon fick åtminstone säga hej då till Silver och slapp att åka med den sorgen i hjärtat. Vad som hände Silver får vi troligen aldrig veta. Vi gissar att han på något sätt inte kunde ta sig hem förrän han kom gående den där natten. Han har nog gjort åt några av de där nio liven och har hållit sig närmare oss i familjen efter händelsen.
Och sedan avslutade vi månaden med att fira 20-årig bröllopsdag, maken och jag. ❤
September var som september brukar vara för den som odlar ätbart: intensiv! Jag ägnade all min vakna tid när jag var hemma åt att ta hand om grönsaker, bär och frukt och frysa in, konservera och torka. Så många godsaker!
Vi hann också med att hälsa på dottern i Tyskland under en långhelg och jag passade förstås på att besöka vackra Piet Oudolf-parken i Hamm på vägen dit.
Där den lilla kastanjen stod till i våras står nu jasmintryn. Och det blev precis så bra som jag hade tänkt mig med dess vita sensommarblomning mot blomsterkornellens röda bär. Den gillade flytten och sköt kraftiga och fina årsskott, det är de som har ljusgröna blad.
Året har rusat på, men i oktober började det äntligen bli lite lugnare tempo. Jag passade på en solig och fin dag att bege mig ut i trädgården och fixa den sista beskärningen för året. Det gäller att glesa ur och hålla in trädkronorna i tid. En av de fina trädgårdarna under riksmötet visade verkligen det: den hade en mängd stora träd, ännu tätare planterat än i vår trädgård. Och ändå, inget var inklämt och hopväxt: ägaren hade beskurit dem så fint allt eftersom. Mycket inspirerande!
Japanska lönnen ‘Ryusen pendulum’ vid ingången flyttades till området vid dammen i våras och i dess ställe satte jag glasbärsbusken som for illa i torkan 2022. Glasbärsbusken (den med lila bären på bilden nedan) tackade för flytten genom att skicka upp ett nytt stort huvudskott i försomras, bättre betyg kunde jag inte få! Japanska lönnen blev fin vid dammen och är lagom smal precis vid gången, så det blev bra det också. Det var dock inte helt lätt att baxa upp den jättetuva av ormbunkar som stod där innan… Men den ormbunken har jag användning av till ett kommande projekt 2024!
I november började trädgården sakta gå in i sin vintervila och jag fick tid inomhus att börja pyssla med bakning och läsa böcker. Precis i slutet av månaden kom det rejält med snö, vilket effektivt satte stopp för årets trädgårdssäsong. Den mesta färgen försvann, men glasbärs-buskens lila bär lyser kvar.
December
Solpanelerna jobbade på fint och försåg oss med 12.298 kilowattimmar under årets första elva månader. För oss innebär det ungefär två tredjedelar av årsbehovet. (Enda gången på året som vi har skugga på panelerna är just nu när solen står så lågt att bigarråträdets grenar är i vägen, men å andra sidan är antalet soliga dagar i december-januari inte så många.)
Lagom till jul kom dottern hem från Tyskland och vi kunde fira hela familjen. Och aldrig hade jag väl trott i augusti att vår finaste Silver skulle finnas hos oss ännu en jul. Han är lika kelig som vanligt och kommer och går precis som han alltid har gjort.
Det var den årskrönikan och tillbakablicken på planerna för 2023. Önskar er alla som hänger här inne med mig ett riktigt Gott nytt år och ett fint 2024!
Hur det gick med odlandet av ätbart och hur många kilo skörd det blev under året kommer jag att skriva mer om i ett eget inlägg. Det har också varit ett år då jag engagerat mig på olika sätt och det tänkte jag också berätta lite mer om. Sedan väntar förstås ett inlägg om 2024 års trädgårdsrelaterade planer också. 🙂 Den här bloggen startade för drygt elva år sedan som min trädgårdsdagbok, så dokumenterandet av vad som händer under året är en viktig del.
Kristinas oas 